Den där om vykortshemligheter

Den där om tvåtusensju

Men alltså. Tvåtusensju. Jag är lite tveksam. Antagligen mest för att jag, av någon anledning, inte gillar siffran sju. Jag känner på mig att tvåtusensju kommer att bli ett ganska dåligt år. Det är det här året jag måste växa till mig och växa upp och skaffa en riktig pojkvän som vill gifta sig (så småningom), för annars så kommer jag bli en gammal hagga som sitter ensam och utan ungar och som min bror och hans familj måste hälsa på/bjuda in varje julafton, och barnen kommer att ogilla mig och gnälla över att "måste vi hälsa på Jenny? Hon är så trååååkig!" och jag kommer sitta ensam och det enda jag kommer att höra är en sån där klocka som låter högt och ibland har jag på radion, på P2, för att inte känna mig ensam.

Och runt 2052 så kommer mina kompisar börja ringa igen, för då har deras män dött och då kan de börja umgås igen. Och då kommer vi mest klaga på lårbenshalsar och vilken skit de spelar på P2 och sen kommer vi doppa kakorna i kaffet (jag tror att jag har börjat dricka kaffe då. Börjar nog runt år 2017, i ett desperat försök att förändra mitt liv) för att de inte ska vara så hårda mot gommen och bitar kommer trilla ner i kaffet och det kommer bli sådär äckligt i kaffekoppsbotten, men det kommer vi inte att se, för vi kommer vara halvblinda hela hopen.

Och tvåtusensju kommer bli det året då jag måste välja mellan Bangkok och hund (och stanna i Sverige), men eftersom det händer en massa blodiga grejer i Bangkok just nu, så kommer jag inte få åka, så jag kommer nog stanna i Sverige och köpa mig en lägenhet söderomSöder i Stockholm, och där kommer jag bo med min lille jycke och kanske en katt med, så att de kan få leka när jag är upptagen med att knulla runt och få klamydia och en ny pojkvän som vill gifta sig (så småningom).

Jamen... gott nytt år på er då!

Den där om att jag ser döda människor

Jag log och vände mig bort från henne och drog in luft genom munnen, skickade det djupt, ut genom näsan. Tog min ölflaska, drog bort lite av etiketen och gick bort till honom. Let the show begin.

"Hej, vi har inte träffats, Jenny heter jag (snälla gilla mig, gilla mig!)" Och han var faktiskt ganska så snygg, på ett sånt där vanligt sätt, lite sådär "hej, jag heter Fredrik, har spelat fotboll och var ganska poppis på gymnasiet, där jag fick helt okej betyg". Ingen som knullar dig hårt. Eller kanske precis typen som knullar dig hårt.

Vi pratade i alla fall ett litet tag och egentligen hade jag honom där jag ville ha honom. Jag hade honom fångad i tittaunderluggblicken, fast i duberättarsåroligtfnisset, insnärjd i tittasomjagrörminahänderöverbröstet, fascinerad över slickandet över läpparna. Så jag vet inte varför.

Jag frågade om jag fick titta på hans händer och han gav dem till mig med ett leende. Jag tittade på dem och vred och vände och kände och smekte och sa "du är född i mars, din favoritfärg är grön, du gillar musik väldigt mycket och din flickvän dumpade dig för ett halvår sedan. Efter det har du bara haft one nights och du känner dig ganska ensam." Och han tittade tvivlande på mig och frågade hur jag kunde veta det. Och jag sa förlåt och att jag inte brukade göra det där första gången jag träffar folk, men att jag kan se saker. I see dead people. Han ursäktade sig för att gå på toaletten och jag gick till köket, säker på att han skulle återvända.

Han kom tillbaka. Och berättade att han hade pratat med sina kompisar, men att de inte hade berättat för mig om honom. Jag svarade att jag visste. I see dead people. Han frågade vad mer jag kunde se. Jag tog hans händer igen och sa att han ville flytta utomlands, att han pluggade ekonomi (vilket inte var så svårt att lista ut, eftersom han berättat det tidigare), att han helgen innan det varit i Köpenhamn.

Och jag borde ha slutat där. Jag borde ha lett mot honom och sagt något fånigt som att "och nu vet jag att du vill kyssa mig!" men fan, ibland, och inte bara ibland, utan oftare, så går jag för långt, så jag sa att jag var tvungen att vila lite, eftersom det tröttat ut mig. Och han erbjöd sig att köra mig hem. Så att säga. Och jag tackade ja och sa att jag bara skulle säga hejdå till min kompis.

Jag gick fram till kompisen och viskade till henne att "tack för informationen, han gick på det. Vi ses imorgon!" Och ja, sen den natten (då jag hade ett djävla meck att inte avsöja mig själv) är jag känd för att ha mer än en talang i vissa kretsar i Lund.

Den där om vykortshemligheter

Den där om nya York

Det måste vara himla förargande att vara en av världens största städer, en stad som slår folk till marken med sin storhet, en stad som breder ut sig, förför, lockar och kittlar att inte få ett eget namn, utan bli en lill... stora... syster till engelska York.

Den där om julklapparna från mamma

Den där om att vara i New York

Jag försöker inte ens att kämpa emot. För när jag ser honom där på flygplatsen, väntande och stående, sådär oberörd som bara han kan se ut att vara, kan jag inte sluta le. Och jag ser honom före han ser mig, och en av de underbaraste känslorna på den här resan var att se honom se mig, för han får syn på mig och mitt leende och hela oberörda han skiner upp och börjar skratta och jisses, jag blir nervös de där sista tjugi metrarna och senare, på kvällen, när vi har druckit för många öl med hans kompisar, ligger vi under täcket och det är svårt att få luft, men han tar min hand och säger att han saknat mig och att han är glad att han har träffat mig även om jag ska lämna honom.

Och han förvånar mig. Jag drar med honom till Museo de Arte Moderno, även om han protesterar, men där pekar han ut tavlor och berättar om dem och en av tavlorna, en av de jag gillar och kan se vad den föreställer, har en av hans släktingar målat.

Han pussar mig i nacken och frågar vad det är jag nu skriver, säger att det finns tre saker jag alltid gör, var jag än är: skriver, är söt och förvirrad. Och jag ler åt honom och svarar att jag skriver om honom och han ber mig att läsa, men jag vägrar och skriver istället en saga åt honom, som jag lägger under hans kudde.

Och jisses, vi är så barnsliga och så vuxna och sockersöta att man bara vill spy, men vi har så lite tid kvar och skulle han fråga så skulle jag gifta mig med honom.

Igen.

Men jag måste lämna honom. Jag lämnar honom och säger att vi ses i mars, måste ses i mars och jag känner alltid såhär, alltid såhär himlastormande den första tiden. Försöker jag intala mig. Jag sitter på flygplatsen och läser vad jag skrev i min dagbok sist jag satt på den här flygplatsen och det står att

"Jag vaknar av väckarklockan sådär tidigt, när himlen fortfarande är fascinerande nyvaken, sådär tidigt att folk verkligen lägger märke till henne och hon sträcker ut sig i oändlighet. Innan folk hunnit börja stressa till jobb.

The yeah yeah yeahs sällskapar mig tillsammans med The Frays hela vägen till Grönland. Mannen som sitter längst ut mot gången överraskar både mig och min svenske granne när han helt plötsligt kommenterar svenskens filosofibok på svenska, efter att ha pratat amerikanska med oss i flera timmar.

Tröttheten har brottat ner mig när vi lyfter från New York. Jag orkar inte ens trycka ner naglarna i händerna, utan somnar redan innan vi lyfter.

J anklagar mig för att vara vemodig. Jag är ledsen, men jag har blivit en Coldplaylåt. Jag har blivit för gammal för borttappade pass, försenade flyg, ensamheten, oändligheten. Efter den här resan stannar jag. Då kommer jag stå still."

Och sen är jag där. Och han, den andre mannen i mitt liv, min bror, står och väntar på mig med en unkelele i handen. Såklart. Och han får mig att skratta igen.

Den där om en god jul

Hoppas att ni har en fin och god jul. Det kommer jag att ha. All kärlek i världen åt och till er.

<--- Så här vamt är det i Belize just nu.

Den där om åldern

Jag har fan blivit otåligare med åldern. Man skulle kunna tro att jag skulle varva ner på ålderns höst, sitta och titta ut över havet och fundera, lite så där fint, som de gör på film, men icke. Jag kan inte se en biofilm. Det kryper och suckar och vrålar i kroppen, till skillnad mot när jag var femton och gick på bio hela tiden. Då var jag lugn, med en liten parantes om att jag kanske bara var lat.

Varför? Har det att göra med tiden? Tiden går så snabbt nu att det kanske är det som gör att jag blir rastlös fortare. Jag har till och med blivit rastlös av hångel. Eller så blir jag inte rastlös snabbare, det är kanske så att tiden går så snabbt att det känns som om jag blir rastlös snabbare. Och det där hånglet kan inte ha varit särskilt bra, även om han var förbannat snygg.

Och saker får liksom mindre betydelse. Det är lite läskigt. Det är ruiner och pyramider och apor och Frida Kahlo och på andra sidan jorden och döda människor och leva på kanten och testa för mycket droger och kärleksförklaringar och box i magen och det känns som om det enda som upprör och vidrör och slår mig är när jag kör i hundraåttio kilometer i timmen i hans bil.

Förvirrad. Har jag alltid varit. Och klumpig. Fast det börjar bli värre. Folk klagar på att jag inte lägger märke till saker och lever lite inne i mig själv. Jag glömmer frusna kycklingar på gymmet och måste fråga efter dem i receptionen. Jag slarvar bort mig själv och går vilse förbannat ofta. Jag glömmer folks namn och tider. Och på flygplatsen, i Mexico City, låser jag in mig själv på toaletten, så att en städtant måste klättra över från toaletten bredvid och låsa ut mig.

Och han, min icke-man, suckar över mig och förstår inte hur jag kan vara normalbegåvad och kvick samtidigt som jag tappar ut alla mina saker ur väskan mitt på vägen och ramlar över en hund och slår mig på knät.

Jag vet inte. Jag skyller på åldern.

Den där om Louis de Bernières

Man lär sig att känna igen varje nyans i varandras stämningar. Man vet exakt vad den andre kommer att säga. man vet precis vem som kommer att skratta och hur länge åt vilken typ av skämt. Man blir intimt bekant med lukten av varje mans fötter och svett. Man kan lägga handen mot någons ansikte i mörkret och veta vem det är. Man känner igen någons utrustning där den hänger över en stol, trots att den är densamma som alla andras. Man kan avgöra vems skäggstubb det är som ligger i tvättfatet. Man vet precis vem som vill byta en morot mot ens potatis, ett paket cigaretter mot ens ombytespar strumpor, ett vykort från Siena mot en penna. Man blir van att se varandra oförställt, och ingenting göms.

Vi var alla unga tillsammans. Vi skulle aldrig bli vackrare, vi skulle aldrig bli senigare och starkare, vi skulle aldrig ha sådana vattenslagsmål, vi skulle aldrig mer känna oss så oövervinneliga och odödliga.

Den dâr om att vara svettig

Sitter hâr igen.

Efter missad buss, varm buss, buss som gick sônder. Efter inga bussar tillbaka till Mexico City fôrrân den 25/12, en flygbiljett som kostade runt 4000:-, fôr att inte missa flyg till NY, en taxi som aldrig dôk upp. Efter en fôr dyr taxiresa, ett skithotell utan lakan, ingen sômn pa fjorton timmar. Efter att ha gatt upp klockan fem och behôva gôra det imorgon igen. Efter en stulen planbok, vârldens hemskaste stad (Chetumal), en vâldigt harig tval.

Men imorgon. Imorgon, 9.30 kommer han, min kâra, vackre icke-man och hâmtar mig pa flygplatsen. Ibland behôvs det litelite fôr att gôra en varm.

Han gôr mig varm.

Den där om saknad

Helt plotsligt borjar jag sakna och leta efter honom. Efter M. Efter snart ett ar behovs han vid min sida.

Jag befinner mig cirka tjugo meter under havsytan och far syn pa en sa kallad Nurse shark och stracker mig efter hans hand (M:s, inte hajens), for att visa honom, men handen finns inte dar. Det slar mig med full kraft och jag tanker att jag aldrig mer kommer att dyka med honom. Och inte fira den har julen med honom heller. Forra julen var den forsta, och jag ringde till honom med bultande hjarta och bultande kanslor, for vi hade inte pratat med varandra i telefon pa fyra manader och det skulle bli en overraskning.

Men han svarade inte.

Och nar jag ar dar nere, under vattenytan, kommer jag pa mig sjalv med vad jag gor och jag tror inte att vattnet var det enda som rann pa mitt ansikte nar jag kom upp.

For har, pa on, har jag borjat dromma om honom. Den har resan liknar sa mycket den som vi gjorde till Ostafrika, och jag vander mig om flera ganger varje dag och ska beratta nagot for honom.

Men han ar inte dar.

Och han var en av de forsta jag ringde nar jag fatt reda pa att jag kommit in pa universitetet har och han blev sa glad och ville boka biljett for att komma och halsa pa mig genastgenast, men sen hann verkligheten ifatt oss och verkligheten holl en ny flickvan i handen, och jisses, folk kan faktiskt inte aka och halsa pa exflickvanner, nar verkligheten haller en ny flickvan i handen.

Och jag drommer att han ska gifta sig med min kusin och jag star vid sidan av och undrar vad som hander och min mamma skriker at honom att han aldrig ville gifta sig med hennes dotter, varfor med min kusin? Och jag vaknar och fnyser till och berattar for min sangkamrat, min standige riddare om drommen och han fnyser och sager att jag ju gift mig nu, med en annan, somna om och lat honom sova vidare.

Men jag kan inte.

Och nej, det ar inte pa det viset. Det ar inte pa jagalskarhonomsamycket-sattet. Det ar mer sadar jaggjordeettforbannatmisstagjagsaknarminbastekompis-sattet. For hur mycket jag an alskade/alskar honom sa var vi inte menade. Sadar. For herre Gud, vad han irriterade sig pa mig pa var sista resa till Kroatien. Och jisses, vad vi var invanda och utnotta och fan for honom, for att han ibland valde sina kompisar fore mig och inte gav mig ratt presenter och litade for mycket pa att jag var trogen.

Och fan, vad jag alskade/alskar honom.

Den dâr om att Djungel Jane mar bra och nu befinner sig i Guatemala

Den dâr om en liten hâlsning fran sôdra Mexiko

Den där om resan

Okej, jag kommer nog vara lite borta härifrån ett tag nu, ska ut och resa. Det blir Mecixo City - San Cristóbal - Guatemala - Yucatan - Mexico City - New York - Skåne.

Vi ses!

Den där om att vara gift

Jo, och sen gick jag och gifte mig igår med, så nu har jag säkrat min framtid. Känns tryggt och bra, lagom tills jag ska åka hem.

Den där om att om du kliar min rygg, så kliar jag din...

Vi var på vår vanliga studentbar igår. Den är ganska så svart och lite olaglig. Har blivit stängd av polisen ett antal gånger. Helt plötsligt kommer polisen in. Min kompis suckar och säger att nu kommer de att stänga ner stället igen. Det gör de inte. De får varsin öl, gömmer dem under västen och går ut igen. Detta händer ungefär fem gånger. Och vi bara skrattar.

Den där om att jag inte precis oroar mig för vad som händer i Sverige

Den där om slutexamen

"Nämn en sak som förändrat din syn på mexikanska kvinnor under kursens gång."

"Innan jag kom till Mexiko trodde jag att mexikanska kvinnor stannade hemma vid spisen för att föda elva ungar samtidigt som deras make slog dem gula och blå. Självklart är det så. Som överallt i världen. Männen har de bästa jobben. De har möjligheter som kvinnor bara kan drömma om. Män blir serverade först, hjälper inte till i hemmen, kan svära och köra bil. Män får de bästa utbildningsplatserna och alla flickorna. Män kan ha "casa chicas"*. Som överallt i världen.

Men det är inte männen som den här kursen handlat om. Det är kvinnorna. Kvinnorna som ställt sig upp och frågat vad fan det är som händer. Kvinnorna som finns överallt och som kryper under skinnet på männen. De som kämpat sig in i politiken (Ibarra), de som målat och slagit Rivera på pungen (Kahlo), de som slagit sönder myten, i Hollywood, om den svaga mexikanska kvinnan (Felix och Hayek). Det är zapatistas och Soldaderas. Det är författarinnor, skådespelerskor, sångerskor och feminister. Det är mina vänner. Det är de som ställt sig upp och vägrat vara blåa och gula. Det är de som ställt sig upp och varit röda."

Den där om självklarheter

"Nota al pie".

Kan nagot vara mer självklart?

Den där om fotnoten

Vad fan heter fotnot pa spanska?

Den där om två presidenter

Jag skrev inget om Mexikos nya president. Calderon. Det här landet är lite halvgalet, så det är liksom lika bra att slänga in lite tokigheter när den nya presidenten skulle tillträda (1/12).

Från DN:

"I går utbröt stort slagsmål i kongressens underhus mellan Calderóns anhängare och parlamentariker som stödjer Andrés Manuel López Obrador, Calderóns rival i presidentvalet som vägrar erkänna sig besegrad.

Obradors anhängare hade avslöjat planer på att fysiskt hindra Calderón från att komma upp på podiet i underhuset när han ska invigas i ämbetet på fredag.

Calderóns anhängare försökte förekomma dessa planer genom att själva ockupera podiet, varpå vilt slagsmål utbröt i plenisalen.Talmannen Jorge Zermeno försökte hejda tumultet och kasta ut bråkmakarna ur salen, men det lyckades inte. Slagsmålet slutade med att Calderóns anhängare fick kontroll över podiet.

Talmannen fick till sist avbryta sittningen och skicka ut samtliga ledamöter.

López Obradors vänsterparti PRD vägrar fortfarande erkänna valresultatet, som gav högerkandidaten Calderón segern med minsta möjliga marginal.

I september lyckades PRD-medlemmar hindra avgående presidenten Vicente Fox från att hålla sitt årliga tal om tillståndet i nationen, och så sent som för två veckor sedan förklarade López Obrador sig själv som Mexikos "alternativ president" och bildade en "skuggregering".

På fredag installeras Calderón formellt som Mexikos president vid en högtidlig ceremoni under närvaro av bland andra grannlandet USA:s president George W Bush."

Och ja, nu har det här landet två regeringar.

Den där om Fridaögonbryn

Kiss-äta-sovadebatten har aldrig varit hetare än här. Alla nya, främmande som kommer till våra för- eller efterfester måste svara på den djupt intelligenta frågan:

"Vad är skönast? Att kissa när du verkligen behöver det, äta när du verkligen behöver det, eller sova när du verkligen behöver det?"

Och nästan alla svarar med kissvaret. Jag var dum nog och svarade sovsvaret, och alla här spenderade säkert tre timmar av en förfest med att försöka övertala mig, sen resten av kvällen med att hindra mig från att gå på toaletten, för att bevisa hur fel jag hade. Efter X antal timmar gav jag upp och höll med dem.

Förra helgen hade vi en ny australienare med på festen och hon kontrade frågan med att fråga vad vi helst skulle vara utan hela våra liv: sex eller alkohol. Alla svarade sex, utom vår halvgalna, irländska, som är katolik. Hon påstod sig kunna vara utan sex, men inte alkohol.

Den här helgen hämnades jag på alla som somnade på efterfesten. Den första som somnade fick texten "inte så kaxig nu, va? Sova är visst bäst!" på magen. Nästa fick Europa målad på kinden, en tredje ett Fridaögonbryn och en fjärde fick en linje som gick från höger stortå, upp över kroppen, runt, runt och ner till vänster stortå.

Kom inte och säg att jag inte är kreativ!

Den där om kulturellt utbyte

Jag försöker lära honom att säga

"Sju sjösjuka sjömän sköttes av sjuttisju sköna sjuksköterskor på det sjunkande skeppet Shanghai."

Och jag kämpar med frasen

"Tres tristes tigres tragaban trigo en un trigal, en un trigal los tres tristes tigres tragaban trigo."

Den där om att ha tråkigt på en föreläsning

Nakenhet naken vara naken hudlös känslolös känslolös? känslorna utanpå huden nakendans naiv under utanför nakna pälslös rastlös lös lössläppt slampa lampa tänd upplyst ljus mörk nere svart mörker borta långtbort nära innanpå hjärtslag bortalag bortamatch perfekt match mål måltid tidlös lössläppt lös rastlös pälslös nakna utanför under naiv nakendans huden utanpå känslorna känslolös? känslolös! hudlös vara naken naken nakenhet.

Den där om att resa

Jag önskar att jag hade kunnat resa i tiden. Hade jag kunnat resa i tiden hade jag åkt tillbaka till majjenny tvåtusensex för att hålla henne ihanden och krama henne och säga att decemberjenny tvåtusensex kommer må mycket bättre. Saker kommer inte att fixa sig och saker kommer fortfarande göra ont, men det kommer att bli bättre. Mycket bättre.

För när jag går tillbaka och läser

"Jag ligger sömnlös och håglös och utan allt jag känner att jag behöver. Och hjärnan skapar spöken som inte finns, som finns, som inte finns och det börjar ljusna, ser ni att det börjar ljusna? Nej, för det mörknade aldrig. Och det har varit mörkt så länge nu."

Så gör det förbannat ont. Herre Gud, ingen överdriver mer än vad jag gör, men det var verkligen så där mörkt. Så mörkt.

När jag kommer hem från allt det här underbara, som räddade mig mer än vad jag trodde det skulle göra, så antar jag att jag har en annan resa framför mig. Och jag antar att den resan kommer vara den jobbigaste jag gjort.

Den där om att det inte finns något värre än när folk berättar om sina drömmar för en

Det skulle i så fall vara när folk klagar över hur lite djävla tid de har och hur stessade de är.

Den här veckan måste jag...
- Gå på två dejter med två olika pojkar. (Snälla döda mig, jag har I-landsprobs!)
- Skriva två kritiker på artiklar om relationen USA - Mexiko.
- Skriva en slutuppsats på sexton sidor.
- Gå på en födelsedagsfest/middag.
- Ha två slutprov.
- Köpa en vinterjacka, inför New York (Shoppa! Nej! Snälla döda mig, jag har I-landsprobs!)
- Säga hejdå till alla mina bästa vänner. Här.
- Pussa på Den Där Mannen.
- Packa alla mina saker.
- Ta mig fjorton timmar söderut.
- Gråta massor.

(Och i natt drömde jag att jag var en supermodell och fick klänningar gratis.)

Den där om att man inte bör skriva sms när man druckit sprit fjorton timmar på raken

"I'm such a lady, but everytime you come around I'm a whore!"

Den där om Jenny Lingon

När man reser någonstans i det här landet, med långfärdsbuss, så måste man uppge sitt för- och efternamn. Eftersom mitt efternamn är så jekla svårt att uttala (plus att jag har en mental ålder av/på fem) så brukar jag uppge andra efternamn än mitt eget.

Det började med Jenny Lingon. Sen avanccerade jag. När vi, häromdagen, var och köpte biljetter för vår fjortontimmarsbussresa till San Cristóbal i södra Mexiko hette jag Jenny von Näbbgädda. Jag satt och småfnissade åt det hela vägen hem på tunnelbanan.

Den där om dejten

02:30: Jenny skickar ett sms om kvällen.
02:50: Jenny får svar.
07:00: Jenny duschar, snabbt, snabbt, eftersom han ska komma runt sju.
07:10: Jenny onanerar lite lätt i duschen.
07:20: Jenny provar fem olika tröjor.
07:25: Jenny väljer tröjan med urringning.
07:28: Jenny diskar två glas.
07:30: Jenny håller koll på sina pengar.
07:35: Jenny tittar på klockan för sjunde gången sedan den var 07:33.
07:36: Jenny borstar tänderna.
07:37: Jenny borstar tungan.
07:38: Jenny gör det stora dofttestet.
07:39: Jenny äter en banan, så att det inte ska bli övertydligt att hon borstat tänderna (om de får nys om att man borstat tänderna tror de att de ska få hångla. Klart de ska få hångla, men de kan ju få kämpa lite för det.)
07:42: Jenny målar naglarna, för att han ska komma. (Målar man naglarna kan man vara säker på att saker händer, precis som när man tar upp en cigarett precis innan bussen kommer).
07:44: Någon tutar utanför och Jenny tänker att "är det han så går jag fan inte, ingen ska tuta på mig!"
07:45: Jenny funderar på hur många det är som hämtat upp henne på Puerto Real #37.
07:45: Jenny kommer fram till att det är sju stycken.
07:46: Jenny ångrar sig till sex. För att inte verka slampig.
07:47: Han ringer Jenny och hon svarar inte, för att han är sen.
07:48: Han ringer två gånger till och Jenny svarar tredje gången.
07:50: Jenny hånglar.

Den där om Salma

Ahknullamiglångsamt! Nu har jag suttit i... nio timmar på raken och skrivit klart mitt paper (sexton sidor) för min feministklass. Dokumentet är döpt till "Svenska kvinnors föreställning om mexikanska kvinnor - stereotyper, fördomar, Salma Hayek och en liten del sanning" och är fan det bästa jag någonsin presterat på spanska. Mest för att jag inte presterat särskilt mycket på spanska.

Jag inbillar mig att jag slavat idag för att jag borde ha lämnat in det igår, men vi vet alla att det är för att jag ska på dejt imorgon. Om nu den djävla mexikanen går och beter sig som en mexikan imorgon, och inte ringer, kommer jag fan personligen mörda honom långsamt. Must have wine. And sweet lovin'.

Och ps: Salma har gått på mitt universitet här. Det är tufft.

Den där om Goesta

Ibland läser man inlägg som får en att vilja skriva, skriva länge och bra och om allt man upplevt. Eller så är man sjuk i huvudet, som jag, och vill aldrig mer skriva i hela sitt liv, för att man aldrig kan komma ens i närheten av vad det där inlägget andas. Ibland får folk till det som faen. Och jag önskar att det var jag som skrivit det.

Oftast länkar jag inte till andras inlägg för jag är för svensk och inbillar mig att alla andra, som inte blir länkade till, blir ledsna då.

Men ibland måste man.

lagom pretentiös medvetandeström om doftminnet från tidigt i eftermiddags

Den där om att göra något för Jimmy

Amenvafan!

Jomenvisst. Varför inte?

Nu när man ska lämna landet så träffar man någon som man måste låtsas som om man inte gillar. För egentligen gillar man honom ganska mycket för han är cool, häftig, jobbar lite som dj, har ett eget band (såklart), han lyssnar på bra musik, förstår min engelska, men vägrar prata engelska tillbaka, för att jag måste lära mig spanska bättre. Självklart glappar det lite vilket får oss att skrattar när vi inte förstår varandra. Han låter mig köra hans bil (jeep, eftersom han är tuff), jag skriker högt för han förklarar var jag ska köra på spanska så jag hänger inte med plus att trafiken i Mexico City är knullsvår. Han har gått genom saker, har haft cancer, fast att han är yngre än vad jag är. Han bjuder ut mig på dejt, där vi fnissar när han berättar att han måste gå närmast vägen, för det har hans mamma sagt att han måste göra när han är på dejt. Jag glömmer hela tiden bort att han ska gå närmast vägen vilket gör att han måste flytta mig in mot husväggen, vilket han gör genom att smeka min nacke. Jag älskar när han smeker min nacke. Han har lockigt hår (!) som han ibland har i hästsvans. Alla mina kompisar gillar honom, tycker att han är laid-back. Jisses, han är så söt! Han tar på min kropp, säger att han älskar att ta på min kropp varpå jag svarar att jag älskar när han tar på min kropp. Vi går för att se ett band. Han lyfter upp mig så att jag ska se. Han ringer alltid när han lovat, är inte sådär sockersöt mot mig, som jag hatar, men köper ändå te till mig i precis rätt tid. Han kramar så bra, för hela jag får liksom plats, han lånar ut sin tröja till mig när jag fryser, skrattar åt mig när jag trampar i hundbajs. Han bjuder med mig till fester, håller min hand när han inte måste leka dj, springer för att hämta sprit åt mina kompisar, ger oss förbjudna saker att röka, han kysser mig med hetta, ler åt mig när jag försöker diskutera politik på spanska med en av hans kompisar, en av hans andra kompisar kallar mig Estrellita. När han frågar hur många av hans kompisar jag kysst ljuger jag och svarar att jag bara kysst en.

Jajisses.

Den där om när man talar om (och tallar på) trollen...

"Good morning chicita, hopé you have a níce day. I guess you'll have a lot of work to do today so... GOOD LUCK!"

You gotta love en man som skriver till dig på engelska, men som använder spansk grammatik.

Den där om jissessåklardjävlaskit

Jomenvisst. Varför inte?

Nu när man ska lämna landet så träffar man någon som man måste låtsas som om man inte gillar. För egentligen gillar man honom ganska mycket för han är cool och häftig och jobbar lite som dj och har ett eget band (såklart) och han lyssnar på bra musik och förstår min engelska, men vägrar prata engelska tillbaka, för att jag måste lära mig spanska bättre. Och självklart glappar det lite och vi skrattar när vi inte förstår varandra och han låter mig köra hans bil (jeep, eftersom han är tuff) och jag skriker högt för han förklarar var jag ska köra på spanska och jag hänger inte med och trafiken i Mexico City är knullsvår. Och han har gått genom saker och har haft cancer, fast att han är yngre än vad jag är och han bjuder ut mig på dejt och vi fnissar när han berättar att han måste gå närmast vägen, för det har hans mamma sagt att han måste göra när han är på dejt. Och jag glömmer hela tiden bort att han ska gå närmast vägen och han måste flytta mig in mot husväggen och han gör det genom att smeka min nacke och jag älskar när han smeker min nacke. Och han har lockigt hår (!) och ibland har han det i hästsvans och alla mina kompisar gillar honom och tycker att han är laid-back och jisses, han är så söt! Och han tar på min kropp och sager att han älskar att ta på min kropp och jag svarar att jag älskar när han tar på min kropp. Och vi går och ser ett band och han lyfter upp mig så att jag ska se. Och han ringer alltid när han lovat och är inte sådär sockersöt mot mig, som jag hatar, men köper ändå te till mig i precis rätt tid och han kramar så bra, för hela jag får liksom plats och han lånar ut sin tröja till mig när jag fryser och skrattar åt mig när jag trampar i hundbajs. Och han bjuder med mig till fester och håller min hand när han inte måste leka dj och springer för att hämta sprit åt mina kompisar och ger oss förbjudna saker att röka och han kysser mig med hetta och ler åt mig när jag försöker diskutera politik på spanska med en av hans kompisar och en av hans andra kompisar kallar mig Estrellita och när han frågar hur många av hans kompisar jag kysst ljuger jag och svarar att jag bara kysst en.

Jajisses.

Den där om min lillebror

Och fast att det snart är slut sa finns det ju fler stunder. Att se fram emot. Som att fira jul i New York med lillebror. Min skitonge som kan fa vilket hjärta som helst att smälta.

Och det är den store som är min lille. Den mindre är en annan.

Den där om att jag önskar att jag hade kunnat hitta en bättre version

Jo. Sen är jag kär igen.

Richard Cheese.

Den där om mitt Mexiko

Jaha. Det är ett farligt nedräknande i det här landet, och just nu är vi inne på "kan du förstå att det bara är två veckor kvar?!?"

För nej, det är förbannat svårt att greppa och förstå. Som vanligt, som alltid i slutet av vistelser är jag hemma nu. Jag har sextiotvå telefonnummer i min mobiltelefon med folk här som jag vägrar att lämna. Och mexikanare vill utbyta e-mailadresser, sista kyssar och nej, jag kan inte lämna den här staden.

Och vi går och ser Babel, och jag förfasas över vilken bild folk som ser filmen får av Mexiko. För fast än Alejandro González Iñárritu är från Mexiko så visar han inte mitt Mexiko, han visar det Mexiko som de flesta i världen är vana vid (och säkert en verklighet och vardag för många). Men jag antar att mitt Mexiko är ett Mexiko som få får se.

Mitt Mexiko består av att gå till en av de bästa universiteten i Latinamerika, där folk skiter pengar och nuvarande presidenten Fox gått. I mitt Mexiko går killen på utsidan om dig, när vi går på gatan. Där blir jag bjuden på allt och där är husen så enorma att de har egna kyrkor på tomten.

Och i Lonely Planet läser jag att "A United Nations Development Programme study in 2004 reported that the wealthiest zones of Mexico City could be comparetd to very rich European cities, other parts of the capital were more like parts of Africa" och det är ingen tvekan om vilken sida jag lever på.

Jag kommer sakna det här och alla här så djävla mycket. Jag kommer att sakna att det är tre årstiden på en dag (vi är uppe i 25 grader igen), jag kommer att sakna machomän och att män reser sig upp för en i bussen. Jag kommer sakna att ha lime på allt. All skit, allt underbart. Alla färger, alla hattar, alla fester, all mat.

Jisses. Hur ska jag klara mig?

Den där om bacon

Alltså, folk där hemma, jag är ledsen, men det jag längtar mest efter just nu är tyvärr inte er. Jag längtar efter mat. Svensk mat.

Tacos och sopes i all ära (skitiga djäkla tacos klockan sex på morgonen, när man är knökfull), men alltså.

Korv och potatismos!
Hårt bröd med kaviar och ägg!
Lax!
Lakrits!
Sparrissoppa!
Bacon och stuvad blomkål!
Svensk pojkmun!

Jisses. Jag kommer att bli fet.

Den där om "släng dina kläder på golvet!"

Jag börjar bli blödig. Jag har inte riktigt koll på varför, kanske är det den där tiden i månaden.

Pour the wine, light the fire
Girl your wish is my command
I submit to your demands
I will do anything, girl you need only ask

Jag har laddat min mp3-spelare. Med Boyz to Men.

I ain't got nowhere to go
I'm just gonna concentrate on you
Girl are you ready, it's gonna be a long night
Throw your clothes on the floor
I'm gonna take my clothes off too
I made plans to be with you

Bara att de stavar Boyz med zäta borde få mig att spy.

Den där om att hon förtjänar hela himlen

Hon valde pepparkaksögon och nattsvart hår. Hon, som alltid tidigare valt midsommarnätter, sill och sockervadd. Hon valde pepparkaksögon och nattsvart hår. Och det var inte pepparkaksögon och nattsvart hår som vi var precis var förvånade över. Jag tror inte det i alla fall. För hon var sådär. Lite oberäkenelig och gillade inte att vara förutsägbar. Hon var inte nåt man fick, hon var nån man skulle förtjäna. Hon var inte nåt man hade, inget att förfoga över. Eller om hon ens tänkte på det. Hon kanske bara blev charmad. Av pepparkaksögon och nattsvart hår.

Och jag. Jag ogillade honom från första stund. Kanske för att jag var sexton år och svartsjuk. Eller för att han tittade ogillande på mig när jag hånglade med Mårten på fredagen och Petter på lördagen. Redan då ganska så slampig. Utan att bry mig ett djävla skit om det. Och på måndagen gick jag fram till honom och sa att "egentligen brukar jag inte göra så", men visst faen brukade jag det. Och han sa att han var beredd, att va storsint, att förlåta. Vad svarar man på sånt,ska man skratta, ska man gråta?

Men antagligen var jag sexton år och svartsjuk.

Han tog över min plats vid hennes sida. Där jag hängt och slängt de senaste åren. Där fanns nu, helt plötsligt, han.

Och hon började hoppa över lektioner. På högstadiet hade vi gjort det tillsammans, och suttit i omklädningsrummet och fnittrat. Nu stannade hon med honom och gjorde vad de nu gjorde. Och jag var i skolan och var ensam med alla mina andra kompisar som inte var som hon var.

Och självklart var han inte våldsam. Inte det minsta. Sa hon. Blåmärkena hon hade på armarna och ibland på halsen kom från fotbollen. Såklart.

En dag skulle han köra oss hem, för han var lite äldre, lite äldre, men saknade körkort. Och någonstans på vägen så sa hon något hon inte borde ha sagt, något som hon borde förstått att hon inte skulle säga. Jag har för mig att det handlade om någon annan kille. Och han. Han vände sig om och slog till henne. Han slog henne. För hon kommer aldrig mera hit, jag ska försvara henne om jag kan, för hon förtjänar hela himmelen och en mycket bättre man.

Och jag hade växt upp med rosenrabatter och grillkvällar och var så förbannat naiv. Och han slog det hårdaste han kunde på hennes lår och han slutade inte. Och han skrek och hon började gråta, mest av skam, tror jag. Och han skrek och jag började skrika och han slog hårdare. Hur i helvete kunde han slå hårdare, när han redan slog det hårdaste han kunde? Och jag skrek och försökte klämma mig mellan dem och jag tror inte att han såg var han slog och jag kom emellan och han slog mig. Men jag var stark, så stark och han fick inte slå henne, fast att hon hade börjat missa lektioner. Jag skulle försvara henne om jag kunde, för hon förtjänar hela himmelen.

Hon grät och jag skrek och han slog och jag tror inte att han såg.

Och mina händer har darrat, men aldrig darrat så. Och jag blev så stark. Så djävla stark. Den djäveln skulle inte få komma åt henne. Inte skada eller förstöra eller göra henne blå, för hon var min och fin. Så fin.

När de stannade utanför mitt hus så vägrade jag att gå ur bilen. Hon fick tjata på mig i säkert en halvtimme innan jag gick. Varför gick jag? Jag gick.

Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna.
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna.
Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över.

I år har de varit tillsammans i tio år.

Den där om att tappa bort femton grader

Det är kallt. Och när jag skriver kallt sa menar jag kallt. Kanske till och med med ett utropstecken. Det gick fran 25 grader, i onsdags, till runt tio idag. Det är nagon helgdag här. Och jag pluggar. Med tva par byxor, tre tröjor, vantar och mössa. Och strumpor! Det bästa jag tog med till det här landet var mina raggisar.

Kaktusar och värmebölja? Puh. Knappast just nu.

Den där om att slås till marken

Och vi står och pratar i vad som känns som flera timmar, och han har hatt! och jag tänker att "för i helvete, kyss mig då!" men inget händer och jag tänker faen inte ta första steget, är trött på det i den här förbannade machostaden. Men det pirrar i underlivet och han har så vackra tänder och han smeker mig på kinden och säger att jag har ett vackert leende och jag tänker att "för i helvete, kyss mig då!"

Och så måste han gå och jag tänker att helvete, för det var längesedan någon intresseradefascineradeslogmigtillmarken, så som han gör just nu. Och han har så vackra tänder. Och min kompis, fullsomtusan, kommer fram och viskar att om inte jag tänker kyssa honom, så gör hon det och jag ler mot henne och flyttar mig ett par steg.

Och varför jag gör det har jag ingen aning om. Och varför hon kysser honom har jag ingen aning om. Och varför han besvarar kyssen har jag ingen aning om.

Och han går och pussar mig på kinden och säger att det var trevligt att äntligen träffa mig. Och han går.

Så går vi ut igen, jag och de underbara, och jag har tryckt in mig i ett par jeans storlek 26, och så träffar jag honom igen och han har hattigen!ochhängslen. Och hattigen!ochhängslen, herre Gud, en sådan kombination, jag tror jag går och smälter. "Ge mig ett ögonblick, jag måste bara plocka upp mig själv från marken!" Och han har varit på ett bröllop och frågar om han får kyssa mig.

För sent.

Försent.

Och jag svarar att nej för ett, han är för full två, han kysste min kompis sist och tre, han skulle ha tänkt på det förra gången. Och han svarar att det är synd och att vi går över till plan två, medans vi funderar på plan ett: han bjuder mig på en drink. Och jag låtsas som om jag inte känner bartendern och får gratis drinkar, låter honom gå bort till baren.

Och medan han går bort till baren med sina underbara tänder och sin hattigen! och sina hängslen så tänker jag att "älska med med, eller ännu hellre knulla mig. Lämna din doft överallt på mig, så att jag aldrig mer vill duscha. Lämna mig öm och blåmärkt och leende!"

Och han går bort till baren och jag ser honom gå och det var längesen någon intresseradefascineradeslogmigtillmarken. Och någonstans på vägen, eftersom detta inte är någon saga, ingen saga alls, utan verkliga, vuxna livet, så försvinner han.

Den där om att det är så skönt när andra talar om för en vem man egentligen är

"Du är mycket intresserad av, vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där "det sker".

Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar."

Tack för det och Maza.

Den där om att veta var man ska

Jag minns första gången jag märkte var jag skulle hamna. Eller kanske inte hamna, utan mer åt vilket håll jag lutar. Jag svarade i telefonen och jag var nittonellernågotruntdär och min bror var på andra sidan och han trodde att jag var hon.

Och hade det varit sex år tidigare, som när jag klippte min lugg och den blev jätteful och hon sa att jag liknade henne som ung och jag grät i ungefär tio minuter, vilket är ganska länge för att vara jag, så hade jag kanske tagit det hårdare. För vem vill vara som hon? Som de? Som de där man inte ska vara?

Och när hon fyllde femtio och hade en sån där stor fest på landet, för tvåhundra personer, så där som man ska göra när man fyller femtio, så höll jag tal och i det där förbannade talet så sa jag att jag var på väg att bli henne och att jag faktiskt var stolt över det.

För vem vill inte vara som henne? Så där förbaskat envis och slarvig och morgontrött och passionerad och bestämd och egentligen ganska mycket en diktator och galen och alltid kämpa för det man tror på, det man måste tro på och stark och kort. Vem vill vara så? Sådär som jag också är?

Och hon har kortare hår än jag, men ändå syns det så tydligt att vi hör ihop.

Men egentligen är vi inte lika alls. Hon har större näsa och förstår inte min längtan bort och hon kan så mycket om matte, och jag ingentingalls, och hon skrattar åt fel saker och förstår inte mina skämt och herre Gud, hon gillar tråkiga och meningslösa komedier!

Och egentligen har jag kämpat emot det hela livet, men fan, jag kommer bli precis som min mamma!

Den där om att den här staden slår mig gul och blå

Och jag har ingen aning om varför.

Den där om när känslorna blir för stora

Allt är så annorlunda här. Så många saker jag inte förstår, aldrig kommer att förstå. Alla känslor som blivit annorlunda i det här landet i den här staden. Jag hänger inte med, hinner inte andas och känna efter. Så står han framför mig igen och jag tappar fattningen helt. Vet inte vad jag försöker glömma eller förneka. Och han säger att han är snäll. Och jag kan inte låta bli att stryka honom över kinden, över den där bulan han har i pannan och fråga varför han då har horn. Och innan han hinner svara mig kommer min vän, drar med mig därifrån och frågar varför jag pratar med honom, pratar med djävulen. Och jag förstår inte hur somliga människor kan ha sådan makt över mig och de t som tillhör mig.

Och jag vänder mig om och blir uppfångad av en annan, som jobbar som pilot, är från El Salvador (och på skoj har jag försökt träffa killar från nya länder varje gång jag dejtar här. Det har varit Mexiko, Venezuela, Brasilien och Colombia) och han tar tag i mig och lär mig hur man dansar till banda, men allt jag kan se är hur han, den där förbannat vackre, tittar på mig.

Den där om katten

Det är onödigt att bryta gamla vanor. Därför var jag åter igen en katt när det var dags för maskerad. Plus att repliken "har du någonsin kysst en katt?" kom fint till användning: jag kunde ragga och sålla bort freaks samtidigt.

Den där om att trappa ner

...eller "trap down".

Och hon ringer och fnissar i luren och blir irriterad när jag suckar. Hon kallar mig snobbig och säger att jag ser ner pa henne. Och jag suckar igen och hon tycker att jag är trakig. "Bara för att du är pa nat djävla nertrapningsprogram sa behöver du inte se ner pa mig!" Och jag svarar att jag inte ser ner pa henne eller nagon annan, men det liv jag levt här maste stanna här. Och jag är trött och sliten och säger att jag har festat fyra dagar pa raken, och att jag inte riktigt vet om det räknas som nertrappning.

Och jag hör hur hon ler pa andra sidan och fragar om jag vill veta en hemlighet. Och jag vet att hemligheten antagligen kommer vara av den där sorten som man angrar att man tackade ja till att höra, men säger ända "ja". Och hon berättar att när jag var pa ranchen sa hade de varit i vackre mexikanarens hus ("största hus jag nagonsin sett") och för att hämnas för det han gjort mot mig hade de rökt pa i kyrkan, som fanns pa hans tomt.

Och jag kan inte lata bli att le och fnissa tillbaka. "Du vet att du är pure evil, va?" fragar jag. Och hon nickar pa andra sidan och svarar "jo. Ungefär som du!"

Den där om cheerleading gone bad

På universitetet har vi just nu sportsvecka. Det innebär (en massa läckra sportsmänniskor) att skolor från hela landet är här och... sportar. Igår hade de en hejarklackstävling. Roligast var dock inte när de kastade flickor femton meter upp i luften, utan när de var på väg ner igen och ingen fångade dem.

Den där om bomber och granater (och demostrationer och knasiga presidenter... och besök av Schwarzenegger)

Jaha.

Vet inte hur mycket ni hör om Mexiko där borta, antagligen ingenting, men det är lite oroligt här borta just nu. Jag är dock okej. Lite bakis, men okej.

Så nu vet ni det.

Den där om att önska

Vad jag vill ha i julklapp. Tack.:

En flygbiljett tillbaka till Mexico City. Tack.
Allting som är trevligt är bra för magen : Tänkt och sagt i Mumindalen av Jansson. Tack.
Lugn och ro och en snäll mage. Tack.
Alltalltallt av Gavalda. Tack.
Orkaner och vind och inte stå still. Tack.
Tärningsspelaren av Rhinehart, för nu har för många sagt att den är bra. Tack.
Kartor för vilsna älskande av Nadeem, mest för att omslaget är så vackert. Tack.
En varm hand som stryker över mitt har. Tack.
Como Agua Para Chocolate av Esquivel. Tack.
En kropp av koppar, en själ av galaxer och ett hjärta av silver. Tack.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Olsson, mest för att titeln är så vacker. Tack.
Konsten att kunna tänka rakt och rent och ljust och uppåt. Tack.
Remedios Varo: Unexpected Journeys av Kaplan. Tack.
Starka känslor, som pyr och pyser och flammar och yr. Tack.
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Ardelius. Och än en gång föll jag för titeln. Tack.
Smek och skedning och varmblås i nacke och krypa under täcken och kittlas och skratt. Tack.
Män som hatar kvinnor av Larsson. Fast att jag vet att jag inte gillar deckare särskilt mycket.
Vänner och kramar och skvaller och skrev jag kramar? Tack.
Tusen ganger starkare av Herrström.
Och en mixer. Tack!

(Och bilden har inget med texten att göra. Bara en bild från stranden. För att jag gillar den. Bilden. Och stranden.)

Den där om att följa sina drömmar

Det var höst när han flyttade ifrån mig och vår lägenhet.

Lägenheten som vi hade bott i baraettår och vi hade älskat den och dess stora fönster och han hade legat bredvid mig, där i sängen, och lett mot mig, för nu hade vi äntligen landat och hittat hem tillsammans. Men hem visade sig inte vara hem så särskilt länge när han fick ett samtal om jobb man inte kan tacka nej till i Stockholm och jag fick valet att följa med, men tänkte med min hjärna och tackade nej till Stockholm, men ja till att fortsätta min utbildning.

Och när jag frågade om han skulle fortsätta att älska mig så svarade han med ett självklart, men när jag frågade om det skulle vara vi två som var ett i framtiden fick jag ett "jag vet inte" tillbaka och det "jag vet inte" måste ha varit det svåraste jag fått i mitt liv.

Och våra vägar började skiljas där, våra vägar hade egna advokater som krävde och försåg sig och ibörjan så slingrade sig vägarna bredvid varandra, hand i hand, men sen började mer och mer gräs växa mellan de två stigarna och jag lovade mig själv att i fortsättningen tänka lite mindre med min hjärna och lite mer med mitt hjärta, för att tänka lite mer med hjärtat gör dig mindre ensam och lite mindre ensam gör att det gör lite mindre ont där det borde göra lite mindre ont.

Och min mamma menar att jag kanske borde växa upp och till mig och ta ansvar och att ta ansvar betyder tydligen att stanna upp och i alla fall försöka få rötterna att växa neråt och få fäste och stanna. Stå still. Och kanske köpa en lägenhet, skaffa katt, eller hund, fast förstås hellre katt, hon kan få heta Azal, som jag alltid velat. Azal, som är honung på persiska, om jag inte minns fel. Och barnbarn. Mamma vill gärna ha barnbarn. Barnbarn! Och först man. Så klart. Som inte lämnar mig svart för att jag väljer mina drömmar och drömmer mest hela tiden.

Och i förra veckan så vände han sig emot mig och undrade varför jag inte tror på Gud och varför tro på någonannan när man kan tro på sigsjälv? Vara starkast själv? Och han rynkade sin panna, sådär som han gör, du vet, och frågade mig vad som händer när jag är svag och inte längre går att lita på och behöver något att luta mig mot och jag svarade att då reser jag mig upp och flyr och flyttar, och det måste finnas en anledning till att orden flyr och flyttar är så lika på svenska. Vara svag är inte något för mig, även om jag faller och snubblar tusentalsmeter varevigadag. Och om Jesus vetat att vi skulle lägga alla våra sorger och tvivel på honom så skulle han aldrig ha klättrat upp på det där korset. Och hade inte Gud funnits så hade vi antagligen hittat på henne, eller om vi redan har hittat på henne, någon att tillbedja och lägga oss på knä inför när vi inte längre kan stå själva. Och jag tänker inte knäa inför någon annan än mig själv. Mitt alternativ är att slå mig själv på kinden med min självständighet och skrika i mitt eget öra att jag visst duger till och fan ta mig om jag ska behöva höra ett enda ord till om nederlag och slag och svaghet och om att inte följa mina drömmar.

Men egentligen har Gud och Jesus ingenting med det här att göra, det är och blev bara en omväg. Det jag egentligen ville säga är att jag antagligen inte kommer att stanna i Sverige nästa höst. Jag klarar inte av det. För vänner, vem vill stanna i Sverige när man kan följa sina drömmar (och bli mer ensam?) och plugga i Bangkok?

(Målning La Despedida av Remedios Varo)

Den där om jaha, förlåt, jag drog till stranden ett par dagar!

Jag älskar värme.
Jag älskar värme!
Stod inte ut i kalla djävla Mexico City.

Och när jag precis var nyfödd, sådär härligt rosa och skrikande, så la mina kära föräldrar mig under en sån där lampa som håller grisbebisarna varma, och jag slutade skrika. Sedan dess har jag alltid trivts bättre där jag måste svetta bort mina bekymmer.

Men nu är jag tillbaka. Och det är kallt som faen. Men det snöar i alla fall inte.

Den där om min första panikattack

Det var i maj eller juni och våren hade blivit sommar utan att vi riktigt märkt det. Och han sov med min hand under sin mage, som alltid, eftersom jag behövde känna honom, ett outtalat löfte om att han inte skulle lämna mig. Jag så sårbar på den tiden.

Vi hade ett annat löfte, som var mer uttalat, om att skaffa balkong på nästa ställe vi bodde i, fönster där vi bodde så högt upp att vi aldrig såg solen, han dock mer än jag: han enochnittiotvå, jag enochmycketmindre.

Vi båda arbetslösa, orkeslösa i ny stadsommervarenby och så förbannat fulla av känslor. Var vi. Jag kanske lite mer deprimerad än vad jag trodde och låtsades om, nu när jag ser tillbaka: herre Gud, grät så ofta, där i sängen, i det blå rummet.

En dag, båda hade fått nog, han av mig och min envishet, jag av livet och jag som aldrig längtade hem, inte riktigt visste var hem var, längtade hem. Han skrek och använde den där rösten och han, som var mitt allt, allt jag kunde lita på, hörde inte mig.

Och jag flydde in till sängen, min borg, och gömde mig i alla täckena, som alltid, och han kom efter, som alltid, ville inte låta mig komma iväg, inte låta mig skada oss mer än vad vi var skadade. Och min mamma hade accepterat honom den första gången hon träffat honom för att hon såg honom tala till mig som ingenannaninnanhonom vågat. Men den här gången var annorlunda, jag nerfallen och trampad på. Svag, så där löjligt, som jag blir ibland. Och jag kunde inte andas. Den hemskaste känslan, bland många fler, någonsin.

Han förskräckt, så här skulle det inte gå varför gick det sådär? Och "andas lugnt", men hur kan man andas lugnt när man inte kan andas alls? Och när man inte har många val - vad gör man? Ligga bredvid, klappa över håret, viska småsmå ord om att allt kommer bli bra eller lämna och ringa efter ambulans? Och när man inte har många val - vad gör man? Lyssnar på småsmå ord och släppa taget eller kämpa för sitt liv och släppa taget?

Det är sällan jag sett honom så desperat, så hjälplös eller så skyldig. Som om det var han som satt händerna runt min hals och hindrat mig från att andas. När allt jag behövde, så där desperat, var just hans händer.

Den där om ranchen

Vi sitter pa bussen pa väg till en fest trafiken galet normal, star stilla, Mexico City och jag blir uttrakad, saklart, och skickar ett sms fullt av desperation och herre Gud, han knullar mig sa bra. Och han ringer tillbaka och bjuder med mig till en ranch dagen därpa och blanda sex med lukten av häst och gammal avlagd adel, varför inte?

Han plockar upp mig med bilen, läderklädsel, gör vad du vill, tar av mig skorna och lägger upp fötterna pa instrumentbrädan och "du är orginell, vet du det?" och "ja". Och han har kostym, kommer direkt fran jobbet och allvarliga minen pa och herre Gud, han är sex.

Vi kommer fram och ranchen är stor har egen kyrka och tolv personer som jobbar där när vi är tio. Det är galet och det är galet att jag inte längre imponeras. Drar in lantluft genom mun och näsa och kan andas och varför i helvete bor jag i en av världens största städer, när jag kan fa det här?

Varmtvarmt pa dagen, men kalltkallt under stjärnhimmel. Och bord för förtio, sant där som man ser pa tv och film. Och sova tätttätt under sex filtar och ro pa sjön och rida pa hästar för flera tusen.

Och när vi vaknar pa söndagen, med ögon fästa in i varandras, sa säger han att han haller pa att falla för mig. Och jag ler mot honom och svarar "gör inte det."

Den där om att älska reklam

Eller inte?

Den där om att tänka med hjärtat

Det gör förbannat djävla ont att han säger att han inte vill träffa mig mer, inte vill bli sarad, för att jag snart ska lämna Mexiko.

När den där andre sa att han inte ville träffa mig mer, för att jag skulle flytta till Mexiko.

"Voy a pensar con el cerebro y no con el corazòn"

Den där om att min pappas hjärna works in mysterious ways

Och så kom det ännu ett mail från mamma:

"Vi har skaffat kissungarna nu. Vi har två, men dom är ju ensamma hemma hela dagarna så jag tror att det behövs fler. [...] Andra delen är en svart hona som har hetat Egonina, jag funderar på att kalla henne Lisa. Pappa vill kalla henne Seger för att hon är svart och Seger rimmar på neger."

Den där om naket

De hade varit ute och festat hela kvällen och hela natten och fan, jag slänger in hela dagen med. Det hade varit öl och inte lite öl och vodka med juice (juicen för att i alla fall vara lite nyttiga) och herre Gud, när de druckit inte så lite öl så rökte de maja. Och kanske lite senare på kvällen med. När de druckit mer inte så lite öl.

Och med knappt någon mat i magen och efter "ska vi redan gå hem?" klockan fem på morgonen så gick de faktiskt hem.

Och hem dit de gick var egentligen inte hemma, utan hos en killkompis en kille som var deras vän. Och de kom hem, som inte var hemma, och de fnittrade och snurrade och det snurrade och hur många öl hade de druckit egentligen? Tydligen inte tillräckligt, för killen som var deras vän fnittrade med dem och fyllde på deras glas, som egentligen inte var deras, utan hans, och kanske använde de inte ens glas, utan drack direkt ur flaskan?

Och fnissande gick de till sängen och om de bara kunde sluta fnissa så skulle de bli förbannat skönt att sova.

Och hon, den ena, med blont hår, vaknade av att killen som var en vän låg naken bredvid henne och herre jisses, det var hon med, liggandes, naken och hon kunde inte minnas att hon tagit av sig kläderna. Och han var hård och hon undrade när tusan han blivit det.

Och han viskade i hennes öra och mot hennes hud och hon svarade med ord som bara hade en stavelse, oftast med ordet "ja", och det var utropstecken efter orden och han reste sig upp och tog hennes hand och ledde in henne i ett annat rum. Och i skuggan, som föll på golvet, kunde hon se att han ville ha henne. Och i hennes huvud, som egentligen var full av skuggor den med, tänkte hon att hon ville ha honom.

Och han smekte henne över magen och vet du att vi faktiskt har hår där? Och "vet du att du har små små hår på magen?" Och kyssar på magen. Och på håret. På magen. Och när man ändå kysser magen är det inte långt till brösten. Och även brösten har små små hår. Och bröstvårtor kan styvna och hjärtan kan mjukna och ibland gör de det samtidigt.

Och han strök henne. Och hon strök honom. Och hon var naken utan att känna sig naken. Och han var mjuk. Och hård. Och hon hade skuggor i huvudet som överskuggades av njutning. Och kärlek är kärlek och njutning är njutning, men ibland sammanfaller de två. Och hon fnissade, för ibland kan man inte låta bli. Och han tittade upp och i och in i hennes ögon och in i dem och det här var tryggheten.

För ibland sammanfaller de två.

Den där om att vara naken

De hade varit ute och festat hela kvällen och hela natten och fan, jag slänger in hela dagen med. Det hade varit öl och inte lite öl och vodka med juice (juicen för att i alla fall vara lite nyttiga) och herre Gud, när de druckit inte så lite öl så rökte de maja. Och kanske lite senare på kvällen med. När de druckit mer inte så lite öl.

Och med knappt någon mat i magen och efter "ska vi redan gå hem?" klockan fem på morgonen så gick de faktiskt hem.

Och hem dit de gick var egentligen inte hemma, utan hos en killkompis en kille som var deras vän. Och de kom hem, som inte var hemma, och de fnittrade och snurrade och det snurrade och hur många öl hade de druckit egentligen? Tydligen inte tillräckligt, för killen som var deras vän fnittrade med dem och fyllde på deras glas, som egentligen inte var deras, utan hans, och kanske använde de inte ens glas, utan drack direkt ur flaskan?

Och fnissande gick de till sängen och om de bara kunde sluta fnissa så skulle de bli förbannat skönt att sova.

Och hon, den ena, med blont hår, vaknade av att killen som var en vän låg naken bredvid henne och herre jisses, det var hon med, liggandes, naken och hon kunde inte minnas att hon tagit av sig kläderna. Och han var hård och hon ville inte visste inte och hon fnissade till, men det var inte ett sånt där fniss som man skrattar av, utan strax därefter kom rädslan och tårarna. Och tårarna. Och tårarna kom. Och han tog tag om hennes handleder och frågade inte snälla, inte ens med snälla med ett utropstecken.

Och ganska paralyserad. Var hon. Och det var inte så här det skulle vara eller gå till. Han tog hennes hand och hennes hand var inte till för att tas och han var så hård och stark och stor och kompisen, den där andra, som var brunhårig, vaknade inte. Vaknade inte.

Och blodsmak i munnen och "helvetehelvetehelvete" och hålla benen tätt ihop och kompis bredvid vaknar och kan känna att något är fel. Så fel. Det känns i luften och killen som skulle vara en vän är naken och luften är fel. Och brunt hår tar ljust hår i handen och tar kläder och de går ut och ingen fnissar, för ibland så försvinner fnisset när luften är fel.

Och de lämnade lägenheten och de lämnade skam och de lämnade nakenheten och de lämnade killen som inte längre var deras vän och de gick hem till tryggheten och de kröp ner och in i den och hon den där ljusa undrade om tryggheten någonsin skulle bli den samma igen.

Den där om nakenheten

De hade varit ute och festat hela kvällen och hela natten och fan, jag slänger in hela dagen med. Det hade varit öl och inte lite öl och vodka med juice (juicen för att i alla fall vara lite nyttiga) och herre Gud, när de druckit inte så lite öl så rökte de maja. Och kanske lite senare på kvällen med. När de druckit mer inte så lite öl.

Och med knappt någon mat i magen och efter "ska vi redan gå hem?" klockan fem på morgonen så gick de faktiskt hem.

Och hem dit de gick var egentligen inte hemma, utan hos en killkompis en kille som var deras vän. Och de kom hem, som inte var hemma, och de fnittrade och snurrade och det snurrade och hur många öl hade de druckit egentligen? Tydligen inte tillräckligt, för killen som var deras vän fnittrade med dem och fyllde på deras glas, som egentligen inte var deras, utan hans, och kanske använde de inte ens glas, utan drack direkt ur flaskan?

Och fnissande gick de till sängen och om de bara kunde sluta fnissa så skulle de bli förbannat skönt att sova.

Och hon, den ena, med blont hår, vaknade av att killen som var en vän låg naken bredvid henne och herre jisses, det var hon med, liggandes, naken och hon kunde inte minnas att hon tagit av sig kläderna. Och han var hård och hon ville inte och hon fnissade till och undrade vad tusan han gjorde och han sa snälla med ett frågetecken efter, men hon sa nej och nej och nej.

Och hon väckte den där andra kompisen, hon med brunt hår och de fnissade åt nakenheten och hon den där första tog sina kläder och hade de någongång fnissat så där mycket någongång?

Och de lämnade lägenheten och de lämnade skam och de lämnade nakenheten och de lämnade killen som inte längre var deras vän och de gick hem till tryggheten och de kröp ner och in i den. Och de fnissade.

Den där om den andra oktober nittonhundrasextioåtta

Om tio dagar ska Mexico City, som första "U-landsstad" få hålla sommar-OS.

Studentupproren i landet har varit många och ganska bråkiga, som, bland annat, i USA och Frankrike. Den dåvarande presidenten, Gustavo Díaz Ordaz, har beordrat militären att inta Latinamerikas största universitet, UNAM, ett universitet som är skiljt från staten och har sin egen polis. Studenter blir arresterade och våld brukas mot dem. Rektorn avgår i protest.

Oktober. Den andra. Vädret är antagligen som oktober tvåtusensex, okej. Kanske runt tjugofem grader, inte så mycket sol, men regnperioden är äntligen slut. Om man tittar på de få bilderna från den dagen är folk klädda i långärmade tröjor och byxor. Som idag.

En studentstrejk har varat i nio veckor. Idag kommer 15,000 studenter demonstrera genom Mexico City, vilket är ganska lite, om man jämför med det "normala" antalet vid strejkerna vid den här tiden. Folket kommer till slut att samlas på ett torg, Plaza de las Tres Culturas. Med demostranterna finns många barn och kvinnor, då detta brukar hindra militär och polis från att ingripa.

På torget, det börjar bli lite kyligare, det är eftermiddag. Militären börjar närma sig de samlade i militärfordon. Folk börjar ropa "México, libertad, México, libertad!" (Mexiko, frihet, Mexiko, frihet!).

Demostrationsledarna känner på sig att något inte är som det brukar och försöker att bryta folksamlingen, det finns trots allt barn med bland folket.

Runt solnedgången börjar militären och polisen att skjuta på folksamlingen och panik utbryter. Kanske står de flesta av barnen i utkanten av folksamlingen, för att inte bli trampade på, och kanske blir de de första som blir nerskjutna. Kroppar ligger döda på marken och folk som bara skulle passera platsen blir träffade. Dödandet fortsätter hela natten och folk blir förföljda till sina hus och därefter arresterade alternativt dödade.

Senare skyllde militären på studenterna, och sa att de hade börjat skjuta från omkringliggande hus. De säger även att runt fyra är dödade, tjugo skadade. Andra siffror talar om tusentals dödade. Ingen vet. Folk saknas fortfarande.

För några dagar sedan fick Mexiko nyheten att CIA varit inblandat och att det hela gjorts för att lugna ner staden inför OS.

Och, så klart: en film.