25 juni 2007

Den där om de tyska händerna

Det var den där sista sommaren när känslorna låg krossade och söndertrampade på golvet och vi sparadesparade till en sista resa lång, som visade sig bli mindre och inte så långt bort som vi hade behövt och tänkt. Inte så långt bort så att vi kunde komma bort från det förfall som vi tillsammans blivit. Egentligen hade det nog kvittat var vi åkt, minnet av den resan kommer alltid färgas av bråk och ständiga nästantårar i ögonvrån som desperat försökte döljas och desperata händer som runt varandra kramade och desperata känslor som trasslades ihop med hans och bildade ett nystan av samhörighet i det där förfallet.

Vi visste att det skulle vara det sista vi gjorde tillsammans, som vi tillsammans gjorde. Vi satt på långfärdsbussar och vars en hörlur vi hade och lyssnade på samma musik, tätt ihop, men så djävla långt ifrån varandra ändå. Vi låg på stolar gjorda av barnarbetare och av sol och kunde inte stilla ligga, stillaligga ocheller koncentrera oss på Coetzee eller Coelho eller Christie för tankarna vandrade i racerfart och var långt ifrån, högt uppe, kunde där och då vunnit OS i gång, först i mål, även om det inte fanns något mål, så snabbt att de inte gick att greppa innan de försvann, såg bara försvinnande färger och former. De raceade mot, var redan, längre fram i tiden, floterade redan i långa, ensamma höstdagar.

En eftermiddag kom tillbaka till den gamla tanten vi gjorde, den gamla tanten vi bodde med, hos; hus på sidan av berget, hej pittoreskt, getter beta gräs och gamla gubbar röka pipa i fred i trånga katalogbildsgränder. Vi vara sådär krispiga i huden, stekta sex minuter på varje sida, i mycket olja, huden saltig och sandig och solig, en Gärdestadslåt vi hava i hyn. Jag stod inne i duschen för att duscha mig gå ut och festa i hamnen:ig. Han kom in bakom mig och smekte där, mellan brunt och vitt, där sanden antagligen låg som en rand, ryggslut kysser rumpa. Han sig ner böjde och viskade i örat mitt. Fina munnen mot örat mitt, viska vill ha dig, känna att han vill ha mig jag gjorde. Men ryggslut säga nejtack, kroppen inte vilja svara, svarar inte, tankarna har sprungit sig trötta, orkar inte nytändning, balsam i håret, inte i själen, blundablunda och sväljasvälja för att inte gråta den där ögonvrånsgråten och herre Gud, den här mannen jag känt i fem år, älskat, inget hellre önskat än att bli sedd. Hans händer blivit så fel och de talar inte längre samma språk, tyska kanske?, de sjunger inte längre lockande sånger till mitt bruna ryggslut.

Så jag sköljde ur balsamet och gick ut ur duschen, bort från honom. Jag lämnade det som fanns att lämna. Hans tyska händer och hans ilska och var så stark att det lyste ut från under vattenstrålarna och den sköljdes inte ner, med, men han sa inget, vi sa inget, inte talade, icketalade, tankarna gick OS, men munnarna hade lagt sig vid sidan av, i diket och ingenting sade. Med främmande, kanske tyska händer, arga ögon, lysande ilska, OS-tankar, åkte han och jag tillbaka till fastlandet dagen efter.

10 kommentarer:

H sa...

Du skriver fint.

Å sa...

Jag har aldrig känt mig så träffad av en text i hela mitt liv.

(Och om tre veckor åker vi till Tyskland.)

martina sa...

Jenny det här är det bästa på länge. För oss var det Barcelona och jag spydde rödvin i hans nya sneakers. Du skriver underbart om något som inte är underbart. Jag älskar:

"hus på sidan av berget, hej pittoreskt, getter beta gräs och gamla gubbar röka pipa i fred i trånga katalogbildsgränder. Vi vara sådär krispiga i huden, stekta sex minuter på varje sida, i mycket olja, huden saltig och sandig och solig, en Gärdestadslåt vi hava i hyn."

tack för den här texten!

Anonym sa...

Det var det bästa du skrivit. tycker jag. pussar

/numera Dr Lisa

sara sa...

jag har också gjort en såndär resa. när allt bara är så perfekt att det inte är perfekt alls. man tror att resan räddar allt. det gör den nog aldrig.

Anonym sa...

Hej sötaste!

Jag är glad att få läsa lite inlägg nu. Jag sitter med flyttlådor och snart kommer pappa och kör mig till sthlm. Något som känns konstigt just nu när allt är förändrat. Men sedan kom jag ju på att du skulle vara där och då blev jag glad igen. Allt är så rörigt nu. Vi ses snart hjärtat. Puss

Anonym sa...

Hej Jenny, det var jag som skrev, elin ju:)Kram

Anonym sa...

Sagt det förr och säger det igen. Damn. Du får vanliga ord att bilda magiska meningar. Ibland förstår jag inte hur du får ihop det men jag är alltid lika tacksam. Jag tror nästan alla kan känna igen sej i det du skriver oavsett om man gjort resan eller ej. Det är bara så....träffande...

Haren sa...

Ratt in i hjartat.

Jenny sa...

Tack, vad fina ni är! Ibland får det som gör mest ont det att komma ut bra, genom händerna. Som inte är tyska.